Om Stabyhoun
Som familjehund är den
ypperlig, men man får inte glömma att det i botten finns en hund med en
oerhörd kapacitet. Den älskar sin familj och vill gärna ligga i knä trots
sin storlek.
En staby mår bäst om den får möjlighet att möta utmaningar och använda sin
intelligens. Att ”bara” ligga i soffan och vara vacker är inte dess bästa
egenskap (även om den gärna gör det också) Den är fysiskt stark och följer
gärna med på långturer. Att låta den gå spår, arbeta på lydnadsplanen eller
agilitybanan är bra aktiviteter. Rasen är envis, och det kan göra det till
en utmaning när man tränar den. Stabyn är lättlärd och oftast väldigt
arbetsvillig, den är som alla fågelhundar ganska mjuk i sättet, men längst
inne finns en hård kärna. Likna den gärna vid en persika: Söt o mjuk utanpå,
hård innerst inne.
Man kan hitta stabyhouns med de mest skiftande intressen, och det är inte
helt lätt att veta hur en speciell valp kommer att utvecklas. Men något som
de flesta stabyhouns är mycket duktiga på är att spåra. De är oerhört
spårsäkra och mycket noggranna. De flesta har ett mycket bra gripande vilket
gör att den även lämpar sig som apportör. Det finns individer inom rasen som
agerar likt trädskällare. Vissa inom rasen
är mycket fågelintresserade och andra är mer inriktade på klövvilt. Rasens
intresse för djur under marken är stort. De flesta stabys gräver både gärna
och ihärdigt. |
Rastandard Stabyhoun
Bakgrund/Ändamål:
Den nederländska rasen stabyhoun hör till den ”familj” stående och stötande
fågelhundar som sedan många hundra år förekommit i Europa. Dessa kan sägas
ligga mellan setter och spaniel till storlek och typ. Många av raserna blev
dock inte erkända förrän under 1900-talet och flertalet, likt stabyhoun,
först efter andra världskrigets slut.
Stabyhoun har uppmärksammats alltmer, även utanför Nederländerna under de
senaste decennierna. Den anses som en mycket bra jakthund för mindre arealer
och är inte minst uppskattad som vänlig sällskapshund.
Helhetsintryck:
Stabyhoun skall vara en kraftfullt byggd, långpälsad stående fågelhund. Till
proportionerna skall den vara längre än hög. Den får varken vara för grovt
eller spensligt byggd. Huden skall ligga stramt an mot kroppen. Det får
varken förekomma hakpåsar eller för lösa läppar.
Uppförande/karaktär:
Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig. Den skall
vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god vakthund, aldrig
aggressiv eller bitsk.
Huvud:
Huvudet skall vara torrt och harmoniera med kroppen. Huvudet skall vara
längre än det är brett. Skalle och nosparti skall vara lika långa.
Skallparti:
Skallen skall vara lätt välvd, inte smal, men får aldrig ge ett brett
intryck. Den skall övergå med en lätt rundning i kinderna.
Stop:
Stopet skall endast vara lätt markerat.
Nostryffel:
Nostryffeln skall vara välutvecklad utan att vara delad. Den skall ha
vidöppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos hundar med svart
grundfärg, brun hos hundar med leverbrun eller orange grundfärg.
Nosparti:
Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalnande mot nosspetsen utan att
vara snipigt. Nosen skall vara bred. Nosryggen skall vara rak och får från
sidan varken vara konkav eller konvex.
Läppar:
Läpparna skall vara strama utan överhäng.
Käkar/tänder:
Tänderna skall vara starka med saxbett.
Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt utvecklade.
Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, runda och ej snedställda. Ögonkanterna skall
vara väl åtliggande. Blinkhinnorna eller tredje ögonlocken får ej vara
synliga. Ögonen skall varken vara utstående eller djupt liggande. Färgen
skall vara mörkt brun hos hundar med övervägande svart grundfärg och brun
hos hundar med brun eller orange grundfärg. Rovfågelögon (blekt gula) är ej
önskvärt.
Öron:
Öronen skall vara ganska lågt ansatta. Öronen skall bäras tätt mot kinderna
utan veck. De skall vara måttligt långa och skedformade.
Hals:
Halsen skall vara kort och rund. Den skall övergå i rygglinjen med en mycket
öppen vinkel, så att huvudet mestadels bärs lågt. Halsen skall vara lätt
välvd. Inga hakpåsar eller löst halsskinn får finnas.
Kropp:
Kroppen skall vara kraftfull
Rygg:
Ryggen skall vara plan och tämligen lång
Ländparti:
Ländpartiet skall vara kraftfullt
Kors:
Korset skall endast vara lätt sluttande
Bröstkorg:
Sedd framifrån skall bröstkorgen vara bredare än djup. Frambenen kommer
därigenom att stå ganska brett isär. Revbenen skall vara väl rundade och de
bakre revbenen skall vara välutvecklade. Undre delen av bröstkorgen skall
vara rundad. Den skall inte nå längre än ned till armbågarna.
Underlinje
Underlinjen skall endast vara måttligt uppdragen.
Skulderblad:
Skuldran skall vara välvinklad. Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda
och ligga väl an mot bröskorgen.
Underarm:
Frambenen skall vara kraftfulla och raka.
Mellanhand:
Mellanhänderna får ej vara svaga
Tassar:
Framtassarna skall varken ha formen av kattassar eller hartassar. Tårna
skall vara välutvecklade och välvda. Trampdynorna skall vara kompakta.
Bakställ:
Bakstället skall vara kraftfullt och välvinklat
Has:
Haslederna skall vara lågt ansatta.
Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara korta.
Tassar:
Baktassarna skall vara runda med väl utvecklade trampdynor.
Päls:
Pälsen skall vara lång och glänsande över hela kroppen. Endast över korset
är en lätt vågighet tillåten. Pälsen på huvudet skall vara kort. På baksidan
av fram- och bakbenen skall den vara välutvecklad och buskig men inte bilda
fanor. Svansen skall runt om ända ut till spetsen täckas av längre päls, som
skall vara buskig men ej bilda fanor. Den skall ej heller vara lockig eller
vågig.
Behäng på öronen är rastypiskt. Dessa skall vara ganska långa vid öronbasen
och därefter avta i längd till den nedersta tredjedelen av örat, där pälsen
skall vara kort. Den långa pälsen på öronen skall vara rak, en lätt vågighet
är tillåten, men lockig päls är ej önskvärd.
Färg:
Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller
skimmelteckningar i det vita är tillåtet.
Svans:
Svansen skall vara lång. Den skall nå till hasleden. Svansen skall inte vara
högt ansatt och den skall bäras rakt
hängande till den yttersta tredjedelen, vilken skall vara mjukt uppåtböjd. I
rörelse höjs svansen, men den får
aldrig bäras rullad.
Mankhöjd:
Idealstorlek för hanhund 53 cm
Idealstorlek för tik 50 cm
Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till
graden av avvikelse.
Diskvalificerande fel:
En tämligen lockig päls visar att inkorsning har gjorts och därför kan
hundar med denna päls inte betraktas som renrasiga stabyhouns.
Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt
belägna pungen
|
|
