Rasen	Kontaktperson
www.weimaranerklubben.se Rasspecifik avelsstrategi	Birgitta Wilhelmsson Tel: 0521-22 22 99

Om Weimaranern Silvergrå spökhund med stramt stånd Den silvergrå weimaranern är en elegant och vacker hund, som används till jakt på fältfågel med mera. Från början var weimaranern en exklusiv ras, förbehållen överklassen i Tyskland. I Sverige är den fortfarande inte särskilt vanlig, men intresset för "spökhunden" ökar. Allmänt om rasen Weimaranern är en jakthund från Tyskland. Den tillhör de stående fågelhundarna som söker upp viltet, visar jägaren var det finns genom det karakäristiska ståndet och därefter på kommando stöter fågeln. Liksom övriga kontintentala stående hundar är den allround, och ska klara både spårarbete med apport av hårvilt, som vattenapportering. Weimaranern finns i två hårlag - kort och långhårig, varav den korthåriga är betydligt vanligare. Dessa två hårlagsvarianter räknas som två raser, men stamböckerna är öppna, vilket innebär att avel däremellan är möjlig. Den silvergrå hårremmen och de bärnstensfärgade ögonen är rasens utmärkande drag. Ibland kallas rasen för "spökhunden". Valparna däremot föds randiga och blåögda! Weimaranern är en storvuxen ras, aningen större än den vanligare vorstehn. Sjukdomar som förekommer inom rasen är höftledsdysplasi, vilket kan förekomma hos alla större raser. Magomvridning är ett känt problem inom alla fågelhundraser och kan vara dödligt. Vänta därför alltid en timme innan du ger hunden mat efter att den jobbat hårt, till exempel under jakt. Inom rasen förekommer även problem med entropion (inåtrullning av ögonlockskanten), ektropion (hängande undre ögonlock), epilepsi samt osteochondros (samlat begrepp för ledsjukdomar som uppträder under hundens tillväxtperiod). Dessa sjukdomar är mindre vanligare, men förekommer dock. Weimaranern ingår i SKK:s hälsoprogram för HD, vilket innebär att känd HD-status krävs av föräldradjuren för att avkomman ska få registreras. Kort historik Weimaranern tillhör gruppen stående fågelhundar och rasen kommer ursprungligen från Thüringen i Tyskland. Det är en gammal ras - den första rasstandarden kom visserligen inte förrän i slutet av 1800-talet, men redan på målningar från 1600- och 1700-talen finns hundar avbildade som mycket liknar dagens Weimaraner. Från början var det en exklusiv hundras som endast adeln fick hålla, men så småningom spreds den över världen. Antalet hundar har dock aldrig varit speciellt högt, utom i USA och Storbritannien, där man har höga registreringssiffror. Weimaranern har i Sverige behållit sin exklusiva prägel och antalet registrerade hundar är för närvarande ca 275 hundar (jan 1998). Rasen har funnits i vårt land sedan tidigt sjuttiotal och 6-8 kullar föds per år. Utseende och temperament Weimaranern är en reslig, torr och muskulös hund. Hanhunden får ha en mankhöjd på 59-70 cm och tiken 57-65 cm. Färgen är grå i olika nyanser och ögonen gula. Rasen förekommer i hårlagen, kort- och långhår. Hunden har ett livligt temperament och är mycket alert och vaksam. Den är utpräglat envis, men lär lätt och snabbt. Den har ett stort rörelsebehov och kräver en del motion - i annat fall kan man vara säker på att den utnyttjar sin enorma energi till något som kanske är mindre önskvärt. Enbart motion är dock inte nog - hunden måste få arbeta. Jakt- och/eller lydnadsdressyr eller dylikt är ett måste. Weimaranern är en utpräglad enmans- eller enfamiljshund. Den väljer ofta ut en person i familjen som den visar extrem stor tillgivenhet. Dr Werner Petri skriver i sin "Der Weimaraner Vorstehhund" att: "Typiskt för weimaranern är dess tillgivenhet gentemot ägaren och dennes närmaste umgängeskrets. Denna tillgivenhet får ofta påträngande uttryck, men den är också förutsättningen för rasens utpräglade dresserbarhet." Weimaranern är krävande och lämpar sig inte för en oerfaren hundägare. Däremot passar den bra i en livlig barnfamilj, men fundera gärna två gånger innan du skaffar en weimaraner. Den är inte enbart en vacker hund, den kräver, liksom alla jakthundar, mer aktivering än vad många tror. Man bör ha erfarenhet av hundar innan man skaffar sig en weimaraner. Dess speciella kombination av känslighet, envishet, skärpa och skyddsinstinkt kräver en konsekvent och fast dressyr. Rätt fostrad är det dock en härlig hund - tillgiven, lydig och arbetsvillig. Jaktegenskaper / Användningsområde Weimaranern är enligt rasstandarden "lättförd och passionerad utan att vara alltför temperamentsfull". Den är mest lämpad för fält-, fjäll- och skogsjakt, men är även användbar vid stötjakt. Hunden har ett för terrängen (fjäll, skog eller fält) avpassat sök, där den söker efter vilt, till exempel fälthöns eller hårvilt. När hunden fått vittring på till exempel en rapphöna står den blickstilla och visar med sin nos i vilken riktning fågeln ligger. Den får absolut inte röra viltet. Därefter stöter den, på kommande från jägaren, upp viltet. Denna så kallade resning, avance, innebär att hunden rusar mot till fågeln så att den flyger upp och jägaren kan fälla bytet. Som i all jakt med stående fågelhund är det här den stora stötestenen ligger - hunden ska i ögonblicket då fågeln lättar sluta jaga och börja lyda, det vill säga lägga eller sätta sig. Det kräver mycket god lydnad av hunden! Att kunna lägga/sätta hunden är en säkerhetsfråga, som ska förhindra att jägaren av misstag träffar hunden. Efter skottet ska fällt vilt apporteras på kommando. Weimaranern har en stor förmåga att anpassa sitt sök efter terrängen, i övrigt kan man närmast jaktligt sätt jämföra den med en vorsteh. Styrkan som jakthund ligger i att weimaranern är allround. Weimaranerns fina näsa gör den ypperlig till eftersök på skadat vilt, även större vilt såsom rådjur, hjort mm. Weimaranern har uttalad viltskärpa. En inte "alltför temperamentsfull" hund utför ett sådant arbete lugnt och systematiskt utan att skrämma upp viltet i förtid. Den är mycket spårnoga och lämnar aldrig ett eftersök "ogjort". En av fyra jagar I Tyskland anses rasen vara en allroundjakthund av yppersta kvalitet. Här i Sverige har vi inte nått dit än, endast 25 procent av hundarna används vid jakt, men jägarkåren börjar få upp ögonen för denna ras.
Rastandard Weimaraner Originalstandard 1990-02-27; tyska FCI-standard 1998-12-04; tyska SKKs Standardkommitté 2000-02-09 Ursprungsland/hemland: Tyskland. Användningsområde: Mångsidig jakthund, stående fågelhund FCI-Klassifikation: Grupp 7, sektion 1.1 Med arbetsprov Bakgrund/ändamål: Det finns talrika teorier om hur weimaraner uppstod. Det är dock klart att rasen till stor del härstammar från viltspårhundar och att den förekom vid Weimars hov redan i början på 1800-talet. Till mitten av 1800-talet var aveln helt inriktad på prestation och låg nästan uteslutande i händerna på yrkesjägare och furstar i framför allt området kring Weimar och i Thyringen i Tyskland. När viltspårhundens storhetstid var förbi korsades dessa hundar med stående fågelhundar. Dagens weimaraner etablerades ungefär 1890. Jämte den korthåriga weimaraner förekom redan före sekelskiftet även någon enstaka lånhårig variant. Sedan 1890 är rasen i huvudsak fri från inkorsningar av andra raser, framför allt pointer. Därmed är rasen en av de äldsta tyska stående fågelhundarna. Helhetsintryck: Rasen skall vara en medelstor till stor jakthund. Den skall vara av ändamålsenlig brukstyp, linjeskön och senig med kraftig muskulatur. Könsprägeln ska vara mycket utpräglad. Viktiga måttförhållanden: Kroppslängden skall förhålla sig till mankhöjden ungefär som 12:11. Längden från nosspetsen till stopet skall något överstiga avståndet mellan stopet och nackknölen. Avståndet från armbågen till mitten av handloven skall ungefär motsvara avståndet mellan armbågen och manken. Uppförande/karaktär: Rasen skall vara en mångsidig, lättdresserad, stabil och hängiven jakthund med systematiskt och uthålligt sök, men ändå inte vara överdrivet temperamentsfull. Den har ett anmärkningsvärt gott luktsinne. Rasen skall ha rovdjursskärpa och vara vaksam mot främlingar utan att vara aggressiv. Den skall vara stabil i stånd och i vattenarbete, men skall också ha anmärkningsvärd fallenhet för eftersöksarbete. Huvud: Huvudet ska vara torrt.   Skallparti: Skallpartiet skall stå i proportion till mankhöjden och nospartiet. Hanhundar skall ha bredare skallparti än tikar. Bägge skall dock ha skallparti som är proportionerligt med huvudets längd. Huvudet skall uppvisa en fördjupning i mitten av pannan. Nackknölen skall vara lätt till måttligt framträdande. Okbågarna skall vara tydligt framträdande. Stop: Stopet skall vara ytterst lätt markerat. Nostryffel: Nostryffeln skall vara stor och nå framför underkäken. Den skall vara mörkt köttfärgad och bakåt gradvis övergå till grått. Nosparti: Nospartiet skall vara långt och särskilt hos hanhundar kraftigt. I profil skall det verka nästan kantigt. Nospartiet skall vara jämnt kraftigt. Nosryggen skall vara rak eller välvd men aldrig konkav. Läppar: Läpparna skall vara måttligt överhängande. Slemhinnorna skall liksom gommen vara köttfärgade. Mungiporna skall vara svagt markerade. Käkar/tänder: Käkarna skall vara kraftiga. Bettet skall vara ett fulltaligt, regelbundet och kraftigt saxbett. Kinder: Kinderna skall vara muskulösa och tydligt framträdande. Ögon: Ögonen skall vara mörkt till ljust bärnstensfärgade med intelligent uttryck. Valpar har himmelsblå ögon. Ögonen skall vara runda och aningen snedställda. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Öron: Öronen ska vara breda, ganska långa och nå ungefär till mungipan. De skall vara högt och tätt ansatta, och avrundade nedtill. När hunden är uppmärksam skall öronen vara något framåtvikta och veckade. Hals: Halsen skall verka ädel och bäras stolt. Nacken skall vara välvd. Halsen ska vara muskulös, torr, nästan rund och inte för kort. Den skall vidgas mot skuldran och harmoniskt övergå i rygglinjen och bröstet. Kropp: Överlinje: Överlinjen skall harmoniskt löpa över den välvda halslinjen, den väl markerade manken och den relativt långa, fasta ryggen. Manke: Manken skall vara väl markerad. Rygg: Ryggen skall vara fast och muskulös utan svank. Hunden skall inte vara överbyggd. En något längre rygg är rasspecifikt och inte felaktigt. Kors: Bäckenet skall vara långt och måttligt sluttande. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara kraftig utan att vara överdrivet bred. Den skall ha tillräckligt djup - nå nästan till armbågarna - och tillräcklig längd. Bröstkorgen skall vara välvd utan att vara tunnformad och ha långa revben. Förbröstet skall vara väl markerat. Underlinje: Underlinjen skall visa en svagt uppdragen buklinje. Svans: Svansen skall vara ansatt något lägre än rygglinjen jämfört med liknande raser. Svansen skall vara kraftig och väl behårad. Den hänger i vila och bärs vågrätt eller högre vid uppmärksamhet och under arbete. Extremiteter: Framställ: Frambenen skall vara långa, seniga, raka och parallella. De skall inte vara brett ställda. Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa och snedställda. De skall vara väl åtliggande. Muskulaturen skall vara kraftig. Vinklingen mellan skulderblad och överarm skall vara god. Överarm: Överarmarna skall vara snedställda, tillräckligt långa och starka. Armbåge: Armbågarna skall vara fria, varken inåt- eller utåtvridna. Underarm: Underarmarna skall vara långa och stå lodrätt ställda. Handlov: Handlovarna skall vara kraftiga och torra. Mellanhand: Mellanhänderna skall vara seniga och lätt vinklade framåt. Framtassar: Framtassarna skall vara kraftiga. De skall vara parallellt ställda. Tårna skall vara knutna och välvda. Längre mittentår är raskarakteristiskt och alltså inget fel. Klorna skall vara ljust till mörkt grå. Trampdynorna skall vara pigmenterade och hårda. Bakställ: Bakbenen skall vara långa, seniga och ha god muskulatur. De skall vara parallellt ställda och varken vara utåt- eller inåtvridna. Lår: Låren skall vara tillräckligt långa och kraftiga med god muskulatur. Knäled: Knälederna skall vara kraftiga och torra. Underben: Underbenen skall vara långa med tydligt framträdande senor. Has: Hasorna skall vara kraftiga och torra. Mellanfot:  Mellanfötterna skall vara seniga och nästan lodrätt ställda. De skall vara utan sporrar. Baktassar: Baktassarna skall vara kraftiga och kompakta. I övrigt som framtassarna. Rörelser: Rörelserna skall vara flytande och vägvinnande i alla gångarter. Fram- och bakben skall föras parallellt. Galoppsprången skall vara långa och flacka. Ryggen skall hålla sig rak i trav. Passgång är inte önskvärt. Hud: Huden skall vara kraftig. Den skall vara åtsmitande utan att vara för stram. Päls: Pälsstruktur: Korthårig: kort (men längre och tätare än hos de flesta liknande raser), kraftig, mycket tät, slätt åtliggande täckhår. Utan eller med ringa underull. Långhårig: mjuka, långa täckhår med eller utan underull. Pälsen skall vara slät eller något vågig. Pälsen på öronens övre del skall vara lång. På öronens nedre del är sammetsaktig päls tillåten. Pälslängden på bålens sidor skall vara 3-5 cm, på halsens undersida, förbröstet och på buken är pälsen oftast något längre. Det skall finnas gott om behäng, byxor och fana på svansen, men under linjen skall ha något kortare hår. Päls skall finnas mellan tårna. Pälsen på huvudet skall vara mindre lång. Hos enstaka individer förekommer s k stockhaar, d v s grov päls med medellång, tät och väl åtliggande täckhår, tjock underull och måttligt utvecklade behäng och byxor (se under allvarliga fel). Färg: Färgen skall vara i silver-, rådjurs- eller musgrå färgton eller ett mellanting mellan dessa. Huvudet och öronen är oftast ljusare. Vita tecken är bara tillåtna i ringa grad på bröst och tår. Enstaka hundar har en mer eller mindre utpräglad ål längs ryggraden. Storlek/vikt: Mankhöjd: Hanhundar: 59 - 70 cm (idealhöjd 62-67 cm) Tikar: 57 - 65 cm (idealhöjd 59-63 cm) Vikt: Hanhundar: ca 30-40 kg Tikar: ca 25-35 kg Fel: Varje avvikelse från rasbeskrivningen är fel och ska bedömas i förhållande till graden av avvikelse. Allvarliga fel: Tydligt avsteg från typ och bristande könsprägel. Stora avvikelser vad gäller storlek och proportioner. Stora avvikelser i nospartiet, t ex alltför tunga läppar, kort eller spetsigt nosparti. Avsaknad av mer än två P1 eller M3. Något lösa ögonkanter på ett eller båda ögonen. Öron som är alltför korta eller långa, eller som inte är veckade. Stora avvikelser vad gäller form och muskulatur. Löst halsskinn (hakpåse). Tydlig svank- eller karprygg. Överbyggd. Tunnformad bröstkort, otillräckligt bröstdjup eller -längd. Uppdragen buk. Bristfälliga vinklar, utåtvridna armbågar, lösa tassar. Kraftig hjul- eller kobenthet. Dåliga rörelser, även avsaknad av långt steg fram eller påskjut bak. Passgång. Mycket tunn eller mycket tjock hud. Blandning mellan de i standarden föreskrivna pälsvarianterna. Avsaknad av päls på buk och öron (läderöron). Utbrett ullig päls hos den korthåriga varianten. Uttalad lockig eller tunn päls hos den långhåriga varianten. Avvikelser från grå färgton, t ex rödgul- eller brunaktig. Bruna nyanser. Tan-teckning. Starka avvikelser i storlek eller vikt (t ex mer än 2 cm i mankhöjd). Övriga allvarliga brister. Lätta temperamentsfel. Diskvalificerande fel: Fullständigt otypisk, framförallt för tung eller klen kroppsbyggnad. Fullständigt oproportionerlig. Otypiskt huvud, t ex bulldoggsliknande skalle, konkav nosrygg. Under-, överbett, avsaknad av fler tänder än de som nämns under allvarliga fel. Entropion, ektropion. Uttalat mycket löst halsskinn t ex dröglappar. Kraftig svank- eller karprygg. Kraftigt överbyggd. Uttalat tunnformad eller missbildad bröstkorg. Missbildade extremiteter. Uttalat bundna rörelser. Delvis eller fullständig hårlöshet. Annan färg än grå. Omfattande bruna tan-tecken. Vita tecken utom i bringa och på tassar. Grava avvikelser från angiven mankhöjd och viktmått. Temperamentsdefekter, t ex skygghet eller ängslighet. Sammanställningen kan naturligt nog inte ta upp alla förekommande fel, utan de här nämnda får tas som exempel. Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet. Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.